Aurora borealis

Nätet är nerlusat. De är precis överallt nu - bilderna på norrsken. Det går inte att värja sig. Inte här heller. Så med den lilla risken att verka både tråkig och helt förutsägbar samtidigt så bidrar jag helt skamlöst till fotohögen!

Det är mitt allra första norrsken och jag har ändå bott på platser som Dorotea och Umeå. Nu var jag på Vallda Sandö. Det var jag inte riktigt ensam om i måndags kväll. Parkeringen var inte direkt full men för en isande kall rätt sen februarikväll var det förvånansvärt många bilar där. Vad gjorde de alla där? Skulle vi nu dras in i skumma narkotikatransaktioner genomförda mellan stora mörka båtar på en ödslig kaj? Nädå. Människor i flockar satt på klippor i mobilernas sken och tittade norrut.

Skulle det komma snart? Efter några koppar te (termosen - fotografens finaste vän) och ryckiga hopp och flax med fleecebeklädda armar såg vi en liten tendens i norr. Kanske hade vi utfört norrskensdansen?

Få foton gör riktigt rättvisa åt skönheten i motivet. Här är det lite tvärtom. Kamerans sensor såg mer än mina ögon. Alla horisonter var sneda, trots stativ, men färgerna var mycket starkare än jag minns.

Så kom en isande dimma rullande in från havet och allt packades in i ett litet tyst paket. Vi hörde inte ens gässens orolig rop längre. Vi samlade ihop kameraväskorna och skramlade ur den frusna tehinnan ur muggarna och gick på stelfrusna ben tillbaka mot bilen. Det gjorde inget att känseln i fingrarna var ett slags avlägset minne. Jag log hela vägen hem.