I med- och motljus

Det finns dagar när allt är fult. Gräset (förra årets) är trist, Vattnet är grått och gruset har aldrig varit gnetigare och grusigare. Det hänger en tjock ljusgrå molnmassa över alltihop som en stor allomfattande diffuser. Då slipper jag köpa en sån. Så praktiskt och liksom ekonomiskt. Det hade varit okej om det var makro jag skulle fota eller porträtt. Så fint och jämnt ljuset skulle ha varit. Nu är det ICM. Till det behövs kontraster och linjer. Sån't. Andra färger än grått är välkomna upp på scen. Fast de har varit lediga hela blötgrå januari. Vad de nu skulle med ledighet att göra just nu. Jag går där med kameran och tänker omväxlande "jahaaaa" och "när ska jag ta BILDEN?" Inga av de tankarna hjälper jättemycket faktiskt. När jag slutar tänka och börjar titta stiger något kanske fram. Titta där en frusen pöl! Grönaktigt gräs! Skärvor och former. Vasst och kantigt. Kanske?

Jag gillar det såriga och skarpa. Det blir vackert och icke-grått. Då var det inte helt förgäves ändå.

Så finns det andra dagar när naturen slösar och har sig - slänger in alla färgerna. "Gnäll inte nu - kolla vad du fick. Hela j-a paletten. Tugga och svälj bara!" Nu ska det fångas ögonblick! Se himlens vinterblå! Se snön! Se stenarna som klädde om från grått till något flashigare! Se alltihop och ta nu BILDEN! Kaffe? Någon? Nä, nä. Hinner inte. Fota, fota.

Så blev det torsdag igen. Winnerbäck skulle satt diagnosen direkt: tandläkarväder. Allt kan ju inte vara orange eller brandgult som det hette. Ett fint ord. Ett ord som går att böja och gör grammatikfreaken lycksalig: brandgult sken, brandgula himlar (hur många som helst ju!) Det blir kväll nu och det är nästan okej att isen har smält.